25 februari

En bild säger mer än tusen vadå?

Tänk dig att du håller ett gruppfoto i din hand, som du ser för första gången. Du var med i sammanhanget där det togs och du finns med i gruppen på fotot. När du får se bilden sveper din blick snabbt över bilden, letar upp den plats där du stod och där ser du en bild av dig själv. Du gör en snabb bedömning av hur du ser ut på fotgrafiet. Kanske tänker du att det var inte så pjåkigt, möjligen  tänker du: ”Oh, nej, jag blundade”, eller så tänker du något annat.

Denna upplevelse som de flesta har varit med om flera gånger illustrerar hur man utifrån en hermeneutisk filosofisk synpunkt kan beskriva vad det är att förstå någonting. Denna filosofi hävdar att det enda sätt som vi kan få information om något är genom tolkningar. Man kan säga att vår förmåga till tolkning är som ett filter mellan vårt medvetande och vår omvärld. Allt som passerar det filtret, vare sig det är på väg in i vårt medvetande, som någon information vi hämtar in, eller på väg ut ur det, som någon tanke vi kommunicerar med vår omgivning, är tolkningar.

När någon tar en bild med en kamera så fryser man ett litet ögonblick. Hur en enskild person avbildas på ett foto beror på mängder av faktorer: vilken min och vilken pose personen hade just när fotografiet togs, vilken vinkel personen stod i i förhållande till fotografen, avståndet mellan fotografen och personen i fråga, hur kameran var inställd, hur framkallningen gått till, kvalitén på film och fotopapper m.m.

Men det är inte bara sådant som avgör hur en bild uppfattas. Vi kan ha olika uppfattningar om en bild är bra eller dålig, om en person ser trevlig ut eller inte, om den gör rättvisa åt motivet eller inte. En bild som vi tyckte vara katastrofal en gång när vi ser den, kan vi vid ett annat tillfälle tycka att den inte var så dålig som vi minns den. Vi uppfattar bilder olika vid olika tidpunkter. Man fotograferar aldrig av någon eller någt rätt upp och ner.  En bild får sin mening för oss när vi tolkar den.

Så tolkar vi allt i vår omgivning. Samma resonemang som jag här för om bilder kan man föra om texter, musikstycken, visor, miner, gester, händelser, personer, platser, sociala sammanhang, vetenskapliga teorier m.m. Listan kan göras hur lång som helst.

Exemplet med bilden visar många väsentliga drag i tolkningens väsen. Här skall jag peka på några av dem.

• En tolkning sker i ett historiskt sammanhang. Tiden gör något med oss. Vi är olika personer vid olika tillfällen och därför gör vi olika tolkningar vid olika tidpunkter.
• En tolkning utgör en sammansmältning av det som kommer utifrån och det vi bär med oss. Ingen tolkar tillvaron exakt på samma sätt som vi gör.
• Vi vet inte exakt vad vi själva tillför i tolkningen. Vi kan alltså inte subtrahera bort vår egen förförståelse från en tolkning vi gör och på så sätt nå till “sakerna själva”. Hur vi tolkar är alltid i någon mån förenat med ett viss mått av godtycke.
• Detta gör att vi måste ha respekt för att medmänniskor tolkar förhållanden på andra sätt än vad vi gör. Tolkningar är alltid delar av en mångfald. Vi kan förvånas över hur olika våra medmänniskor tolkar samma sak, men det behöver inte betyda att någon tolkning är den rätta och skall ha ställning som det facit som andra tolkningars kvalité och relevans skall prövas emot.
• Detta gör att i varje tolkning finns ett moment av etik.  Varje tolkning aktualiserar frågan om hur den förhåller sig till andra tolkningar som medmänniskor gör och hur den hanterar det faktum att alla tolkningar är unika och är mer eller mindre annorlunda än övriga tolkningar.

Frågan om tolkningarnas etik är central för den hermeneutiska filosofin. Om det som denna filosofi lär oss har någon relevans, innebär det att man aldrig kan tala om verkligheten på ett etiskt neutralt sätt. Vi kan inte berätta för våra medmänniskor om hur verkligheten är beskaffad på ett sätt som är frikopplat från varje form av etik. När vi tolkar verkligheten gör vi det under etiskt ansvar. Vi konstaterar aldrig bara fakta rätt upp och ner. Den hermeneutiska filosofin anser i filosofen Friedrich Nietzsches efterföljd att det inte finns några fakta, bara tolkningar. Detta är naturligtvis också ”bara” en tolkning.

Vill du fråga om något i texten eller kommentera den så kontakta mig.

3 mars

Drömmen om ovedersägliga fakta

”Det är ett ovedersägligt faktum”, ”Sanningen är” eller ”Vi vet”; så kan vi drömma om att kunna argumentera. När vi diskuterar kan vi ibland känna oss frustrerade över att vi inte får de vi diskuterar med att se på sakernas tillstånd på samma sätt som vi gör. Vi drömmer ibland om att bara kunna slänga fram fakta, bevis, sanningar som övertrumfar dem som i diskussioner och i debatter framför uppfattningar som avviker från dem vi själv vill framföra, som om de hade ett visst mått av allmängiltighet.

Ur en hermeneutisk filosofis synvinkel kan detta beskrivas som ett förhållningssätt till sanningen som man skulle kunna kalla för positivistisk. Då ser man fakta som en form av hermeneutiska rakknivar som reducerar bort tolkningsalternativ. De tolkningar som inte överensstämmer med givna fakta reduceras bort som falska. Världen blir summan av alla fakta.

Problemet är bara att verkligheten inte är en samling sanna fakta utan i stället en mängd förhållanden.  Dessa förhållanden har olika betydelser ur olika perspektiv och vid olika tidpunkter. Man kan uttrycka det som Gustaf Fröding gjorde 1891 i dikten ”Vad är sanning”: ”Det som är sanning i Berlin och Jena, är bara dåligt skämt i Heidelberg.”

Därför är frågan om vad som är sant många gånger tämligen ointressant. Många gånger är frågan efter vilka tolkningar som är till hjälp för förståelse och som är fruktbara mycket mer intressant. Sådana frågor för oss närmare verkligheten och öppnar för en djupare förståelse.

Detta har bland annat att göra med förhållandet mellan världen och språket. Fakta är något vi säger med språk, men språket är inte världen, utan språket är ett medium med vilket vi tolkar världen. Genom språket skapar vi verbala bilder av världen. Det är inte verkligheten som strömmar ur vår mun när vi talar eller som hamnar i en text när vi skriver, utan det är en tolkning av verkligheten. Därför behöver vi ge upp drömmen om ovedersägliga fakta.

Men öppnar inte en sådan hållning för en form av relativism. Jo, om man anser att allt som inte är bergfast förankrat i en kunskapsteori, det man kallar för kunskapsteoretisk fundamentism, vilket inte alls är det samma som fundamentalism, är relativism, då är en sådan hållning som jag här förespråkar relativistisk.

Men en sådan kunskapsteoretisk hållning är i det närmaste ohållbar. Den är i varje fall i huvudsak ointressant. En intressantare hållning är att se kunskapsteoretisk fundamentism och relativism som två diken som man bör undvika. Emellan dem finns en bred väg av kunskapsteoretiska positioner som är mer intressanta att undersöka.

Att utgå från att den hermeneutiska filosofins credo är en god tolkning, att det inte finns några fakta, utan bara tolkningar och att även detta är en tolkning, är en befrielse som jag unnar flera att ta till sig. Den befriar från den frustration det innebär att krampaktig söka en typ av förhållningssätt till verklighen som inte håller för våra förväntningar och att i stället söka beskriva vår tillvaro med så adekvata tolkningar som möjligt. När vi ser att världen inte är fakta, utan att den är just en värld, då kommer vi betydligt närmare den.

Vill du fråga om något i texten eller kommentera den så kontakta mig.

9 mars

Minnen, närvaro och möjligheter

Hermeneutisk filosofi var länge förknippad med olika intressen för historien. Det handlade om hur man förstod gamla texter, hur man tolkade historiska skeenden eller ett intresse för psykoanalytiska eller psykodynamiska teorier, som ofta arbetar med minnen från en barndom. Inom hermeneutiken diskuterades mycket om hur man skulle tolka det förgångna.

Länge uppfattades hermeneutiken som i första hand en vetenskaplig metod. Men Martin Heideggers och Hans-Georg Gadamers banbrytande arbeten visade att hermeneutikens grundfråga inte är metodologisk, utan av ontologisk natur. Det betyder att hermeneutiken innebär ett förhållningssätt till det som alltid har varit den västerländska filosofins grundfråga: hur skall man förstå vad det är att vara, att finnas till. Detta har länge kallats för den första filosofin.

Hermeneutisk filosofi tillhandahåller inte i första hand en ny ontologi, utan ett förhållningssätt till den ontologiska grundfrågan, som är en ofrånkomlig del av all filosofi. Det förhållningssättet är relaterat till att se hur en tidsmässig dimension har betydelse för hur vi förstår vår tillvaro. Utifrån en hermeneutisk filosofi förstår vi alltid olika vid olika tillfällen. Det finns inte en förståelse av någonting som är tidlös och oanfrätt av tidens tand. Vi tolkar alltid utifrån en plats i rummet och utifrån en speciell tidpunkt.

Detta får intressanta konsekvenser för hur den hermeneutiska filosofin förstår vad som menas med sanning. Sanning kan utifrån en hermeneutisk filosofi inte förstås som något som finns utanför tiden. Sanningen är en del av tiden. Det gör att sanningen “böjs” utifrån det man kan kalla tidens tre modaliteter: dåtid, nutid och framtid. Sanningen är ett sätt att finnas i världen, som förändras över tid. Sanningen är inte bara något som är. Den mesta delen av sanningen har antingen varit eller kommer att bli. Mitt förslag är att tala om sanning som minnen, närvaro och möjligheter.

Detta öppnar för ett rumsligt sanningsbegrepp. Flera filosofer har diskuterat ett sådant, bland annat Martin Heidegger, Paul Ricoeur och Gianni Vattimo. Den senare har använt metaforen ”bibliotek” för sanningen och analogt med detta har han beskrivit forskaren som en bibliotekarie. En intressant metafor för sanning som något man finns i hittar man i Psaltaren:

Visa mig, Herre, din väg,
så att jag kan vandra i din sanning. (Ps 86:11)

Ett rumsligt sanningsbegrepp får intressanta sociala och etiska konsekvenser. Utifrån ett sådant sanningsbegrepp kan inte sanning bli ett medel för social kontroll på samma sätt som det kan vara vid andra sanningsteorier, till exempel teorier om sanning som korrelation. Sanningssökaren får en svagare ställning. Vi blir mer medvetna om att kunskapen är ett styckverk som det stod i 1917:års översättning av Första Korintierbrevets trettonde kapitel.

Ett annat drag som rumsliga sanningsbegrepp har, som är typisk för hermeneutisk filosofi, är att dessa sanningsbegrepp inte behöver utesluta andra sanningsteorier, som sanning som korrelation eller koherens, utan dessa sanningsbegrepp kan alla ses specialfall av sanning. Däremot utesluter ett sådant tänkande att sanning endast ses som  korrelation, som koherens eller som något annat.

Vill du fråga om något i texten eller kommentera den så kontakta mig.

17 mars

Närvaro och frånvaro

Att tala om minne, närvaro och möjligheter är ett sätt att utifrån en hermeneutisk filosofi tala om vad som kan menas med sanning, skrev jag i mitt förra inlägg. Detta visar på en intressant skillnad mellan sanningens första och tredje form, minnen och möjligheter, å ena sidan och den andra formen, närvaro, å den andra. Minnen och möjligheter, dåtidens och framtidens former för sanning utifrån denna filosofi, talar om något som är frånvarande till skillnad från nutidens sanningsform, som just är frånvarons motsats, närvaro.

Filosofen Jacques Derrida har diskuterat hur fel det blir när man reducerar sanning till att enbart förstås som närvaro. Att göra det är att se sanningen som något som kan liknas vid något som finns i ett rum samtidigt som vi själva är där. Ibland talar vi om tiden med rumsliga metaforer. Vi hämtar saker ur historien eller går in i framtiden. Mitt favoritradioprogram, Spanarna, som går i P1 och som sysslar med förutsägelser av framtiden, har en sådan metafor i sin titel. Det är lite oegentligt, för vi spanar inte in i framtiden på samma sätt som vi ser på en utsikt. Man kan inte spana in hur våra barnbarn lever om sextio år. På samma sätt utgör inte historien ett skafferi som vi kan hämta fakta ur.

Detta innebär inte att vi inte kan tänka om historien eller framtiden, men vi kan inte behandla dem på samma sätt som vi behandlar nutiden. Vi tolkar det frånvarande på andra sätt än de vi använder när vi tolkar det närvarande. Om vi finns i ett rum där det finns ett bord eller där något skeende inträffar, då kan vi se detta som något vi har tillgång till, det är närvarande, men det som inte finns i rummet, det som har funnits eller det som kommer att finnas där, har vi tillgång till på ett annat sätt.

Det som är frånvarande, både som dåtid eller som framtid, påverkar oss. Det utövar ett tryck på oss. Detta kan ibland vara så starkt, att det känns som det vore närvarande, men ur en filosofisk synvinkel behöver vi se att det finns i våra medveten på ett annat sätt än på de sätt som det nuvarande finns där. Det som är frånvarande påverkar oss som en närvarande frånvaro.

Vi behöver utveckla både en närvarons och en frånvarons metafysik. Här använder jag ordet metafysik som ett ord för ontologi, för hur vi i våra tankar skapar former för tänkande som gör att vi ser att allt som har funnits, finns och kommer att finnas har något gemensam, just genom detta att i något tempus finnas till. Med ett sådant sanningsbegrepp får vi en känslighet för den påverkan som tiden har på vårt sätt att förstå vår tillvaro.

Vill du fråga om något i texten eller kommentera den så kontakta mig.

25 mars

Mångfald, godtycke och respekt för de andra

Varje söndag hålls i kyrkorna i Sverige tusentals predikningar över samma evangelietext. Dessa predikningar är sinsemellan väldigt olika. Den mångfalden anser vi inte vara något problem i sig. Vi tycker att det är i sin ordning att olika predikanter håller helt olika predikningar samtidigt över samma evangelietext i kyrkor som geografiskt sett kan finnas helt nära varandra.

Det beror på att vi accepterar att en bibeltext inte ger upphov till en, utan till många tolkningar. En tolkning som är god i ett sammanhang, kan vara riktigt dålig i ett annat. Hur en predikant väljer att utlägga en text i ett gudstjänstsammanhang beror på många olika faktorer. Det beror bland annat på hur predikanten personligen tar till sig texten, utifrån sin kunskap, sin förförståelse och sitt temperament. Det beror också på vilken typ av gudstjänst som predikan är en del av och vilken typ av gudstjänstfirande församling som predikanten möter m.m.

En text kan tolkas på många sätt. Vissa tolkningar är dåliga eller irrelevanta. Men många goda tolkningar är sinsemellan mycket olika. Det finns inte en riktig tolkning, som skall ha ställning som ett facit för tolkningarna  som man kan använda för att bedöma andra tolkningars kvalité och relevans. Att tolka texter är långt ifrån en exakt vetenskap. Samma resonemang som här förts om predikningar som texttolkningar kan föras om vad som helst som vi tolkar; konstverk, politiska beslut eller inlägg i en diskussion, för att bara ta några exempel. 

Detta innebär att frågan om hur vi skall förhålla oss till mångfald är en ofrånkomlig del av hermeneutisk filosofi och teologi. Mångfald är både berikande och problematiskt. ”Det är tur att vi är olika”, är en klyscha vi svänger oss med ibland. Visst är det så i många sammanhang, men ofta leder mångfald till spänningar och konflikter. Många gånger stör det oss att andra tolkar förhållanden på sätt som kraftigt avviker från hur vi väljer att tolka samma förhållanden. Detta kan göra oss både frustrerade, arga och upprörda.

Vi måste se att bakom varje tolkning finns ett visst mått av godtycke. Hur vi väljer att tolka en företeelse beror delvis på rationella skäl som är välgrundade i vår personlighet, i vår kunskap, i våra normer och värderingar, men detta är inte hela sanningen om varför vi tolkar saker på olika sätt. Det kan bero på orsaker som inte alltid är helt rationella. Till exempel kan det bero på dagsform, känslor eller missuppfattningar.

Medvetenheten om att det finns ett moment av godtycke som styr hur vi tolkar olika företeelser stämmer oss till ödmjukhet inför andras tolkningar. Det faktum att våra medtolkare gör tolkningar som är mer eller mindre annorlunda än våra behöver inte betyda att vi skall betrakta deras tolkningar som sämre, mindre relevanta eller mindre intressanta än de tolkningar vi själva väljer att göra.

Detta gör att vi behöver utforma våra tolkningar på ett sådant sätt att de uttrycker en respekt för dem som tolkar samma företeelser som vi, fast på ett annorlunda sätt. När vi väljer vilka former våra tolkningar skall få har vi att hantera frågan om tolkningarnas etik. Det kan till exempel vara lämpligare att föra fram en tolkning i form av ett förslag än att göra det i form av ett påstående. Frågan om hur våra tolkningar förhåller sig till andra tolkares integritet, är en ofrånkomlig del av hur vi tolkar. Att tolka är är något vi aldrig gör på sätt som är helt frikopplade från etiska frågeställningar.

Vill du fråga om något i texten eller kommentera den så kontakta mig

1 april

Att tolka det frånvarande

Minnen och möjligheter är den första och den tredje formen för sanning utifrån den hermeneutiska filosofi jag försöker utveckla här på min hemsida. Dessa två former av sanning är annorlunda än den som enligt denna filosofi är den andra formen för sanning, närvaro, eftersom de båda andra handlar om förhållanden och företeelser som man inte har tillgång till på samma sätt som man har när det gäller det närvarande. Ibland vill vi bara tala om sanning som något som är, men det är egentligen den mindre delen av sanningen som är. Det mesta av sanningen har antingen varit eller kommer att bli.

När vi tolkar det frånvarande, antingen något som har varit sant, minnen, eller något som kan bli sant, möjligheter, behöver vi utveckla andra tolkningsstrategier än de vi använder när vi tolkar det närvarande. Det finns inte ett sätt att tolka ett förhållande eller en företeelse utan många. Något som vi tolkar, till exempel en text eller en bild, öppnar sig ett helt fält av möjliga tolkningar. Detta fält blir ännu större när vi inte tolkar något närvarande, när vi tolkar en bild eller en text som vi bara minns. Närvaro snävar av tolkningsmöjligheterna. En frånvaro gör att vi behöver fylla ut tomrummet med saker vi lägger till.

Det är lätt att minnas fel. När personer jämför sina minnesbilder från någon gemensam upplevelse kan de förvånas över hur olika deras minnen kan vara. Detta beror bland annat på att vi fyller ut tomrummen i våra minnesbilder på olika sätt. Om skillnaderna kan vara stora mellan hur vi tolkar det förflutna, kan det bli enorma när vi tolkar det vi förväntar oss skall inträffa. Det är svårt att sia, speciellt när det gäller framtiden.

Därför får frågan om tolkningarnas etik en speciell aktualitet när det gäller tolkningar av det som är frånvarande. När vi gör sådana tolkningar har vi en svagare position som tolkare, vilket kan fresta oss att kompensera det genom att välja att ge våra tolkningar former som är starkare och ger intryck av att resa högre anspråk än vad vi egentligen har täckning för. Men då vi gör det är det lätt att vi börjar förtrycka våra medtolkare.

Förtryckare söker ofta makt över dem som de vill förtrycka genom att föreskriva hur det frånvarande, historien och framtiden, skall tolkas. De ger ofta sken av att det skulle vara omoraliskt att tolka det frånvarande på ett annat sätt än de gör. Inom totalitära diktaturer av olika kulörer har makten över historien ofta varit ett sätt för förtryckarna att söka kontrollera det folk man ser som underlydande. Den som lyckas få några av sina medmänniskor att tro att den vet hur framtiden skall tolkas, skaffar sig lätt makt att manipulera människor i sin omgivning.

Frågan om hur frånvaro skall tolkas får en speciell aktualitet när man diskuterar frågan om hur det gudomliga skall tolkas. Visserligen hävdar vi som är troende att Gud är allestädes närvarande, men samtidigt finns det ett moment av frånvaro i Guds sätt att finnas till. Det är möjligt att inte tro eller att tvivla på att en gud existerar. Gud kan man inte intervjua eller skicka frågeformulär till. Den som tolkar Gud tolkar något som kan verka frånvarande, men som kanske är närvarande. Några av oss tror det. Därför är frågan om vilken etik vi skall ha när vi tolkar det frånvarande också aktuell när man diskuterar tolkningar av det gudomliga..

 Vill du fråga om något i texten eller kommentera den så kontakta mig.

6 april

Andra är en del av vår egen identitet

”Själv är bästa dräng”, sägs det. Det är ett tankemönster vi ibland tror är tillämpligt i fråga om våra egna identiteter.  Vi tänker ofta att det är något vi formar själva, utifrån val som vi själva träffar. Jag bestämmer själv vem jag skall vara.

Om vi tänker efter är det ganska mycket i våra liv som vi inte har valt, som har format oss, till exempel var och i vilket sammanhang vi har fötts in. Vi väljer inte vår hudfärg, vårt kön, vår sexuella läggning m.m. Så redan i utgångsläget är våra valmöjligheter påfallande begränsade. Senare i livet kan vi träffa en del val, till exempel när det gäller utbildning, yrke eller val av partner. Men i inget av dessa fall kan vi  bestämma allt på egen hand. Det är andra som bestämmer om vi kommer in på den önskade utbildningen, får det jobb vi eftertraktar eller om de skall accptera vårt erbjudande om att bli vår partner. Vi är alltid beroende av andra när vi formar våra egna identiteter, utan det sker i ett komplicerat samspel mellan oss själva och vår omgivning

Detta lyfte den tyske filosofen Jürgen Habermas fram i sin idé om en diskursiv etik. Han hävdade att när vi kommunicerar hanterar vi storheter som är kroniskt utsatta och sårbara: våra egna och andras identiteter. Det betyder att vi aldrig lyckas stabilisera våra egna identiteter på egen hand. I boken Kommunikativt handlande hävdade Habermas följande om att försöka att göra just detta:

Detta lyckas inte ens i den förtvivlade självmordsakten[.] Den närmaste omgivningen märker genom samvetets osvikliga reaktioner att i denna till synes ensammaste av gärningar fullbordas ett öde som man gemensamt måste ta ansvar för, nämligen uteslutningen av en intersubjektiv delad livsvärld.

När vi kommunicerar har vi ansvar för omsorgen om både andras och vår egen integritet. Kommunikation sker under etiskt ansvar. Monolog är aldrig en möjlig form av kommunikation. Kommunikationens väsen är alltid dialogiskt. Adressaten är alltid en del av budskapet, därför att budskapets innehåll delvis formas av den som tar emot det som kommuniceras.

Skillnaden mellan att tänka att det vi kan kommunicera är fakta eller att tänka som Nietzsche lärde oss, att det inte finns några fakta, utan bara tolkningar, är att tro att det vi kan kommunicera om verkligheten kan aldrig ha en sådan fast ställning så att det kan kvalificeras som fakta. Allt vi kan bidra med är varken mer eller mindre än tolkningar. Med den insikten befrias vi från kravet att leverera fakta och får möjlighet att söka göra det som är kommunikativt möjligt: att försöka göra så adekvata, så intressanta och så fruktbara tolkningar av världen som möjligt.

Vill du fråga om något i texten eller kommentera den så kontakta mig.

14 juli

Tolkningarnas form – en fråga om etik

När man för fram en tolkning, till exempel vad man tycker om något som någon har sagt eller skrivit, är det mycket man behöver ta ställning till.  Naturligtvis är innehållet en central fråga. Skall man ge beröm, kritisera, göra både och eller föra fram en alternativ tolkning, till exempel säga att är det inte möjligt att förstå det hela på ett annat sätt?

Men när vi väljer att föra fram en tolkning är det inte bara frågan om tolkningens innehåll som är det centrala, utan också frågan om tolkningens form är avgörande. En tolkning kan ha olika former, till exempel kan den ha formen av ett påstående, ett förslag eller en fråga. Vilken form en tolkning har, kommer att ha en avgörande betydelse av hur tolkningen förhåller sig till andra, alternativa, tolkningar.

Eftersom en tolkning aldrig kan spegla hela den verklighet den söker tolka så kan den omöjligt göra anspråk på att var den enda möjliga tolkningen, den tolkning så ensam skall ha ställning som facit eller som ”renlärig”. Möjligen kan tolkningar av mycket enkla förhållanden, som att den 14 juli 2008 är en måndag, inte lämna plats för så många alternativa tolkningar, men så fort man söker tolka mer komplexa sammanhang, visar bara en enskild tolkning ett fragment av den verklighet man söker ge en bild av och alternativa tolkningar kan ofta vara minst lika relevanta.

En av de mest ointressanta av alla invändningar mot olika tankegångar är att de skulle utgöra förenklingar, helt enkelt därför att det är alltid sant. Varje tolkning av ett komplext sammanhang utgör en förenkling. Detta gäller till exempel vetenskapliga teorier. Det intressanta är inte om en vetenskaplig teori är en förenkling, för det är de alltid, utan om det är en relevant och intressant förenkling som förtydligar något väsentligt. Varje förenkling gör något otydligare, men vissa förenklingar, de som är intressanta och relevanta, gör viktiga aspekter tydliga och lyfter fram väsentliga faktorer hos det som tolkas.

Men medvetenheten om att våra tolkningar utgör förenklingar borde stämma oss till ödmjukhet och den ödmjukheten borde påverka vilka former vi väljer för våra tolkningar, därför att former för tolkningar har en avgörande betydelse för hur våra tolkningar förhåller sig till andra tolkningar.

Därför är frågan om vilka former vi väljer för våra tolkningar ytterst en etisk fråga. Vi har ett etiskt ansvar för att våra tolkningar inte reser högre anspråk än de faktiskt har täckning för. Utifrån en hermeneutisk filosofisk position är inte tolkningskonflikter alltid något negativt som i alla situationer skall undvikas, utan tvärtom kan de vara de som orsakar konstruktiva spänningar som kan leda sökandet efter intressanta och relevanta tolkningar vidare. Men detta kräver att vi väljer former för våra tolkningar som gör att de kan stå bredvid andra tolkningar. Då kan olika tolkningar på ett spännande sätt ömsesidigt utmana och korrigera varandra.

Vill du fråga om något i texten eller kommentera den så kontakta mig.

5 september

Minnen, barndomen och våra möjligheter

Psykoanalys, psykoterapi och psykodynamiskt tänkande är inte inne just nu. Att åberopa Sigmund Freud som en auktoritet hör inte till det som är på tapeten. Däremot är dessa begrepp och det som de står för så pass väl etablerade att de lever vidare i vårt samhälle i kraft av detta och är inte beroende av att vara inne för sin överlevnad.

En intressant kritik emot dessa idétraditioner är att de skulle vara för deterministiska. Ett förhållande i uppväxten leder nästan automatiskt till ett annat i vuxen ålder. Kritiken träffar inte så vidare väl den praxis som de olika behandlingar som sker utifrån de psykodynamiska sätten att tänka, men visar på problem som uppkommer om man skulle följa dessa tankemönster slaviskt och göra dem till de ortodoxa sätten att tänka, ”de allena saliggörande”. Men lika fel som att se detta som det enda riktiga sättet att tänka, är det att helt avfärda det som något felaktigt, som inte kan ger några som helst värdefulla insikter. Naturligtvis är detta ett sätt att tolka med förtjänster och tillkortakommanden som alla tolkningar.

Det som gör det psykodynamiska sättet att tänka intressant för en hermeneutisk filosofi är att den så tydligt visar hur vår historicitet har betydelse för vårt sätt att konstruera förståelse. Tillvaron får mening genom hur vi konstruerar kollisionen mellan dåtidens och framtidens frånvaro, å ena sidan, och nutidens närvaro å den andra. Mening, som vi känner den, skulle aldrig kunna finnas i en tillvaro utan tid, i ett evigt nu.

Vi har ett behov av att bearbeta vår historia och analysera det vi har varit med om. Historien är en av de faktorer som sätter parametrar för hur vi förstår tillvaron, även om det finns flera. Men varken vi som individer eller vårt samhälle är historiens fångar. Vi kan tolka historien, lära oss något av den och sedan kan vi i hög grad bestämma hur vi hanterar våra minnen och vilken makt den skall ha makt över oss.

Visst betyder barndomen mycket för oss men den gör oss inte determinerade till att förhålla oss. Det är inte helt avgörande för oss vad som hände på pottan. Vi kan välja hur det skall styra oss och vi har ett ansvar. Samtidigt är det betydelsefull för att förstå sig själv och sina medmänniskor. Det är inte fråga om ett antingen eller, antingen skyller man allt på förhållanden i barndomen eller också saknar det betydelse, utan som det i det närmaste alltid är i ett hermeneutiskt sätt att tänka: handlar det om ett både och

Vill du fråga om något i texten eller kommentera den så kontakta mig.

28 september

Tolkningskonflikter är ofrånkomliga

Hur vi tolkar något, exempelvis en text, ett skeende eller ett tonfall, beror i hög grad på vilka minnen som det som tolkas väcker hos oss. Påminner rösten om en person som vi tyckte var sympatisk, har vi en större benägenhet att bli vänligt inställda till personen som talar o.s.v. Det innebär att våra tolkningar ofrånkomligen skiljer sig från våra medmänniskors tolkningar. Man kan säga att en text har lika många betydelser som antalet lästillfällen. Observera att jag inte skriver antalet läsare, för varje gång en läsare läser om en text, gör man en ny tolkning som bland annat är beroende på de erfarenheter man har gjort sedan förra läsningen.

Detta gör att tolkningskonflikter är ofrånkomliga. Det finns inga rätta och felaktiga tolkningar, däremot finns det mer eller mindre bra, intressanta eller fruktbara tolkningar, för att ge några exempel på hur man kan diskutera tolkningarnas kvalité. Hermeneutiken är igen relativistisk kålsuparteori, där varje tolkning är lika god som någon annan. Däremot är det en teori som bejakar mångfald och tolkningsalternativ. Det gör den bland annat därför att den tror att ingen enskild tolkning håller för att bli betraktad som den rätta eller den renläriga tolkning som är riktig alltid överallt. Varje tolkning spricker om den pressas hårt. Detta gäller även de tolkningar som jag för fram just nu. Detta upphäver dock inte det värdefulla i dessa tolkningar, utan på ett paradoxalt sätt bekräftar det att dessa tankar är relevanta.

Det gör att tolkningskonflikter är något vi behöver bejaka. Alla tolkningskonflikter är inte intressanta och berikande men många är det. Framförallt är frånvaro av tolkningskonflikter förödande för varje försök att nå en djupare förståelse. Det är genom att se tolkningskonflikter, se varje enskild tolknings svagheter och se hur en tolkning kan korrigeras av en alternativ tolkning som vår förståelse kan fördjupas och förbli relevant i en värld som förändras.

Tolkningskonflikter är möjligheter till att vässa och fördjupa våra hållningar. Frågan är hur vi väljer att hantera de tolkningskonflikter vi hamnar i. Vi kan möta tolkningar som vi tycker är uttryck för dåligt omdöme, men frågan vad som är ett gott omdöme är en relativ fråga. När det gäller omdömesfrågor är vi alltid på sluttande plan. Ett grundläggande etiskt krav är att vi hanterar våra och andras tolkningar med en respekt för alla tolkares integritet.

Vill du fråga om något i texten eller kommentera den så kontakta mig.